Lagspel!

Så tog den isländska sagan slut. En bedrift jag följt och fascinerats av. Tänk så långt det går att ta sig om alla spelare verkligen jobbar tillsammans och vet var de har varandra! En ensam spelare kan inte nå framgång utan det krävs en laginsats. Precis som i återhämtningsprocessen. Det är först när alla aktörer runt människan i behov av stöd verkligen jobbar tillsammans och lyssnar på lagledaren/brukaren/patienten/kunden/klienten/den själverfarne som laget når framgång.

I en återhämtningsprocess är alla parter precis lika viktiga som aktörerna på en fotbollsarena. Vi behöver fansen, de hängivna närstående som finns där i både medgång och motgång. Vissa fans är förstås enbart intresserade när det går bra, de ger upp och går hem när det går dåligt eller kastar buarop och glåpord. De äkta däremot stannar kvar och gör vulkanen även efter en förlust. Vi behöver duktiga backar såväl som mittfältare och anfallare. Målvakten fyller en enormt viktig funktion men vilken yrkeskategori som är vad i min jämförelse tänker jag inte uttala mig om, det spelar liksom ingen roll.

Huvudsaken är att alla spelar på samma plan, tror att de kan lyckas och jobbar mot samma mål. För mig heter verktyget för samarbete SIP, samordnad individuell plan. Läs gärna mer eller titta på en film här: http://skl.se/halsasjukvard/kunskapsstodvardochbehandling/samordnadindividuellplansip.samordnadindividuellplan.html

En SIP kan i bästa fall bli som tränaren i ett fotbollslag. Den samlar alla spelare och bygger ett lag. För det är först som lag även de totalt nederlagstippade kan ta sig långt.

Publicerad i Brukarinflytande, personlig blogg Taggar: , , ,

Halvtid…

Slutet av maj och början av juni är en av de mest hektiska perioderna på året. Då ska allt hända! Alla verksamheter har avslutning och massa saker ska firas. I kalendern finns det övervägande trevliga aktiviteter men när man, som jag, har begränsad ork så blir det problem. Jag orkar inte umgås flera kvällar i rad utan att få återhämtningstid. Jag jobbar halvtid. Det förstår de flesta vad det innebär men att förklara att jag bara fixar en halv fritid är svårt. Jag är ju ledig så mycket! Den som haft allra svårast att fatta det är nog jag.

När jag och min psykolog började jobba med aktivitetsplanering var det svårt att se hur mycket av det jag gör som tar energi. När jag tycker att något är roligt eller viktigt kör jag dessutom lätt på tills jag är totalt utmattad. Jag har långsamt fått lära mig att ta hänsyn till både min personlighet och min ork. Att ha dagar som liksom inte finns. Det är dagar där jag kan få sova hela dagen om jag behöver det eller där jag kan såsa runt i mjukisbyxor och inte göra någonting. Om jag inte får till sådana dagar så straffas jag med värk i kroppen och en oöverstiglig trötthet. Då är det lätt att jag blir deprimerad igen och blir jag det så orkar jag ingenting.

Sista veckan har jag haft alldeles för mycket och idag fungerar inte hjärnan alls. Benen har börjat svullna och handlederna värker. Imorgon försvinner min lediga dag i form av midsommarafton. Då förväntas man ju vara social. Det är en fin balansgång mellan att vara en social tråkmoster och att leva det liv jag vill leva. Med hjälp av psykologer som satt mig i centrum, lyssnat på de problem jag har och därefter hjälpt mig med förslag på lösningar kan jag nu både jobba och ha fritidsaktiviteter. Jag kan till och med gå över mina gränser om det är något speciellt. Jag vet att trötthet och depression inte måste gå hand i hand. Allt handlar om planering. På lördag och söndag har jag tomma dagar och det innebär att jag kommer våga vara med och fira midsommar imorgon trots att jag knappt tog mig ur sängen idag.

Trevlig midsommar!

 

Publicerad i Okategoriserade

Brukarinflytande eller brukarbestämmande?

Sedan jag flyttade in i mitt lilla röda torp med röda knutar har jag drömt och längtat. Äntligen är det dags! Jag ska installera en ny värmekälla. Det har ”bara” tagit fyra vintrar att våga ta steget och få ändan ur. För snart två år sedan hittade jag vad jag ville ha och vad jag tänkte skulle kunna matcha ett k-märkt hus i form av en modern torparugn. De flesta av mina åretruntboende grannar har en luftvärmepump som främsta värmekälla och stödeldar i vedspisar, kaminer och kakelugnar. Idag finns ju möjligheten att ha det varmt redan vid hemkomsten eller i alla fall snart efter. Vi är hemifrån ofta och länge, till skillnad från de människor som en gång byggde husen. En modern rörspis kan både ge värme snabbt och hålla den länge, oslagbart!

I tisdags fick jag reda på att hantverkarna var inplanerade hos mig på torsdagen. De skulle fixa det runt järnspisen som stått halvgjort sedan långt innan jag flyttade in och förbereda för uppmurningen av torparugnen. Med en dags varsel skulle jag alltså packa undan större delen av hemmet och fångades blixtsnabbt av ångestmonstret. Det gick inte! När hantverkarna kom var det mesta fortfarande ogjort och får bli ett senare problem som nu dessutom är täckt av ett fint lager damm. Tur för mig att det var så gulliga och förstående hantverkare!

När så hantverkarna hade borrat och mätt tillräckligt sa muraren till mig att han tyckte att jag hade valt fel modell av torparugn. Under arbetet hade de stött på komplikationer i form av bl.a. en bärande träbalk och då man behöver ha ett visst avstånd till brännbart material så stämde inte de mått vi hade räknat med från början. Om jag valde om skulle jag kunna få en högre och därmed mer funktionell värmekälla. Jag blev lite tagen. Valet var ju gjort sedan länge och nu skulle jag snabbt behöva tänka om. ”Jag skulle rekommendera dig att ta den här modellen” sa muraren. Jag gick ut en stund i det vackra försommarvädret, slog upp modellen på nätet och jämförde den med valet jag gjort. Modellerna var snarlika. Om det nu skulle bli bättre om jag tog ett nytt val med mer information på bordet så kändes det självklart. Muraren lade ihop vad mitt hus hade för förutsättningar och vad jag ville med det han genom sin yrkesskicklighet visste och det kändes som om beslutet blev taget gemensamt.

Lite senare berättade jag för muraren att det kändes väldigt bra att han agerade när han såg att jag höll på att göra ett val som skulle bli sämre för mig. ”Vet du varför?” frågade han och såg leende på mig. ”Jag är ingen säljare. Säljare bryr sig inte om att det ska bli bra för kunden. De vill bara sälja. Men jag har min yrkesstolthet. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för kunden. Inte bara att den ska vara nöjd när jag går hem utan att den ska fortsätta vara nöjd också efter ett tag.”

Sättet som mina hantverkare agerade på fick mig att dra paralleller till mitt jobb och vården. Det ställde frågan om brukarinflytande och vad det innebär på sin spets. Brukarinflytande handlar om att vara ett team som tillsammans jobbar för att det ska bli så bra som möjligt för patienten/brukaren. Patienten bidrar med sina förutsättningar och vad hen tror kommer att bli bra och vill. Läkaren å sin sida bidrar med sin yrkesskicklighet och kan efter att ha undersökt och lyssnat på patienten råda denne. Båda behövs! och det är bara tillsammans som det kan bli så bra som möjligt. Det är med människor som med gamla hus, det finns ofta många parametrar att ta hänsyn till när man väljer metod. Och när jag går till en läkare vill jag inte ha en säljare utan en med yrkesstolthet. En som jobbar för att jag ska bli nöjd på riktigt och inte för att tjäna pengar. En som jobbar för att jag ska slippa anlita läkare igen.

Publicerad i Okategoriserade, personlig blogg Taggar: ,

Brukarinflytande i vardagen

5/5 och jag skolkar från (H)järnkolls manifestationer för en dag i musikens tecken. Med tanke på att jag blev intervjuad i radio dagen innan http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6425274 så väljer jag att avstå det dåliga samvetet och njuta av det vackra vädret och musiken. (H)järnkollsmaterialet ligger dock nerpackat och jag har lovat sprida informationen när jag får möjlighet.

Prästen hälsar välkommen och börjar med att ursäktande berätta att pastorn som skulle ha predikat under denna ekumeniska gudstjänst tyvärr blivit sjuk så om inte någon i församlingen vill predika så får vi hålla tillgodo med hennes gamla predikan från något annat år. Blixtsnabbt åker min hand upp i luften och jag skrattar lite åt att jag inte ens hann tänka på mer än att det var 5/5 innan jag reagerade. Perfekt!

Gudstjänsten går vidare och slutligen börjar prästen predika. Utan att tänka åker min hand upp igen. (Att må bra psykiskt gör mig mer än lovligt impulsiv.) Prästen tystnar. ”Jag måste få fråga… varför frågar du om någon vill predika om du sedan inte tar hänsyn till svaret du får?”  Till min stora lättnad finner sig prästen. Hon hälsar mig välkommen fram och jag får prata om alla människors lika värde oavsett vilka psykiska förutsättningar de har. Om hur vi ser det ovanliga i naturen med förundran, kanske till och med vårdar och värnar det, men att ovanliga människor ofta blir föremål för trakasserier och hamnar utanför samhället.

Efteråt funderar jag på det som hände. Prästen ställde en fråga som hon fick ett annat svar på än hon förväntat sig. Frågan var kanske enbart retorisk och det var kanske jag som gjorde fel när jag tackade ja? Kanske tänkte hon sig att jag inte skulle vilja tala när det väl kom till kritan. Kanske ville hon skona mig från att göra bort mig offentligt. Det är dock här som brukarinflytandet blir verklighet. En av användarna fick påverka utfallet. Jag fick påverka min situation och jag tror att många av de som lyssnade faktiskt tog det till sig. Det blev bra! och nästa gång någon i församlingen vill påverka gudstjänsten tror jag att prästen är mer benägen att lyssna. Så brukar det nämligen vara med brukarinflytandefrågan. De redan frälsta har förstått hur otroligt värdefullt det är medan de andra inte ens förstår varför de ska lyssna.

Publicerad i NPF Taggar: , ,

Det är ju ni som gör jobbet!

”Hur går det för oss?” För andra gången samma morgon ser jag läkaren böja sig ner för att komma till samma nivå som patienten och ge denne delansvar för sin egen återhämtning. Första gången gällde det mig, andra gången en av mina medpatienter. Läkaren i fråga har imponerat på mig förut och när jag inte kan hålla tyst utan säger att jag måste få ge en komplimang för hur hen förhåller sig till sina patienter svarar läkaren ”Det är ju ni som gör jobbet!”

Jag blir varm ända ner i själen och skickar en stilla önskan till kosmos om att detta är en åsikt som kommer att sprida sig. Låt alla framtida patienter få höra att de är en viktig del i sin egen vård. Låt dem förstå att de har ett ansvar för att ta hand om sig mellan sjukhusbesöken. Låt dem få höra det jag fick höra av sjuksköterskan när hen stack mig idag. Jag kommer, enligt sjuksköterskan i fråga, att vara skör ett tag och om jag inte låter mig komma i första hand och ser till att tillvaron är kravlös så kommer jag snart att sitta där och dingla med benen vid gravens kant igen…

Publicerad i Okategoriserade Taggar: , ,

Hej!

Idag har jag varit på brukarråd på Affektiva mottagningen för vuxna. Ett brukarråd är ett möte där vi patienter, och/eller våra företrädare, får möjlighet att träffa ledningen. Det är en av de viktiga kuggarna i att ha brukarinflytande på alla nivåer. Själv blir jag dock allra gladast när jag ser brukarinflytande på individnivå i praktiken. Det hände senast igår när jag besökte ECT-mottagningen.

Jag brukar försöka tänka på att jag ska dit när jag klär på mig och klä mig i flera lager. Igår glömde jag det och hade en långärmad, tjock tröja på mig. Jag och sjuksköterskan som skulle sticka mig tittade på varandra och jag konstaterade att jag inte hade tänkt. Inga problem, jag kan sticka i handen fick jag till svar och går fortfarande runt och myser av känslan jag får när de som jobbar inom vården tar hänsyn till sina patienters personliga förutsättningar och försöker göra det så smidigt som möjligt för dem, inte för sig själva. Jag är övertygad om att det är genom respektfullt bemötande och gemensamt ansvarstagande som vi flyttar makten och går från att vara enbart patienteter till att bli medskapare av vår egen vård. I rummet intill mig sitter en av Balans självhjälpsgrupper. Människor som har hittat det sättet med hjälp av andra. Det skrattas och pratas där inne. De har roligt med en allvarlig underton. Innan gruppen startade pratade jag böcker som förändrat synen på våra sjukdomar med en av ledarna och fick tips om ”Bot på naturlig väg” av David Servan-Schreiber. Den ska jag läsa så fort jag har fått tag i den.

Publicerad i Okategoriserade Taggar: , , ,

Välkommen hit!

Jag heter Elsa och jobbar sedan ett halvår tillbaka på Forum för Brukarinflytande. Ett Arvsfondsprojekt som under tre år ska jobba med att utveckla och öka patienternas/brukarnas/de anhörigas inflytande över den vård och det stöd vi får av samhället. På tisdag får jag tillgång till ”min” sida på Forum för Brukarinflytandes hemsida men idag, fredag, fick jag inspiration att skriva lite om en av de saker som är så viktig när man, som jag, jobbar med brukarinflytandefrågor och därför gör jag det.
 .
Ett av kraven för att kunna söka mitt jobb var att ”ha egen erfarenhet”. Alla vi som jobbar här på Forum för Brukarinflytande har erfarenhet ur ett brukarperspektiv på något sätt. Det är vår styrka! men också en svaghet. Ingen jobbar heltid. De flesta av oss har stöd på olika sätt från till exempel arbetsförmedlingen, socialpsykiatrin, LSS eller psykiatrin. Vi har hög sjukfrånvaro men också hög sjuknärvaro. Under den senaste tiden har jag gått ner i en depression igen och med det också presterat mindre och mindre på jobbet. De dagar jag har orkat vara här. Samtidigt har jag återigen bett om att få ECT. Denna omtalade behandling som många har fördomar om är det enda som tidigare har hjälpt mig när allt är nattsvart.
 .
I brukarföreningarna pratar vi ofta om bemötande. Om att bli tagen på allvar. Bli lyssnad på. Upplevelserna går isär. De flesta har nog både bra och dåliga erfarenheter och tyvärr ingår det ofta i symptombilden av psykisk ohälsa att t.ex. lättare ta illa upp eller bli arg. När man har att göra med oss blir bemötandet extra viktigt just därför. Vi är lite som vilken människa som helst som med 40° feber förväntas vara trevlig om hen mot förmodan orkar gå ut i samhället. Skillnaden är bara att vi inte smittar utan faktiskt oftast mår bra av att komma ut. Frågan är bara: vem orkar jobba eller ens vara trevlig med 40° feber?
 .
För ungefär två veckor sedan gjorde jag ett studiebesök på psykiatriakuten. Det är ju bra att veta hur patientinflytandet ser ut på individnivå när man jobbar med frågorna menar jag 😉 Denna gången hade jag inte mycket mer att önska vad gäller bemötande. Det gör mig glad när mina önskemål tas på allvar även när jag är så sjuk att jag inte längre fungerar som jag ska. Det enda som inte fungerade var väntetiden. Påsken kom emellan och jag fick vänta längre än jag annars skulle gjort. Nu sitter jag dock äntligen och äter frukost efter min första behandling. Blir uppassad av underbara sjuksköterskor och har småpratat lite med läkaren. Jag kommer säkert att vara virrig och glömsk ett tag framöver.
Depressionen är ju inte heller botad med en behandling men, som jag brukar säga, ”det är bättre att vara glad och glömsk än begravd med sina minnen”.
Publicerad i Okategoriserade, vi som arbetar Taggar: , ,